Folkbåten: den nordiska idén som blev en klassiker

En nordisk idé tar form

I slutet av 1930-talet började man i Skandinavien diskutera en gemensam nordisk entypsbåt. När skeppsredare Sven Salén tog upp frågan i Skandinaviska Seglarförbundet 1941 fick idén fart på allvar. Målet var tydligt: en båt som skulle vara lätt och billig att bygga, lämpa sig för fabriksmässig tillverkning, vara sjöduglig och ge liggplats för tre till fyra personer. Materialet skulle vara nordiskt träslag och järnköl, allt för att pressa kostnaderna.

Det var en klassisk kompromiss för sin tid. Båten skulle vara enkel och prisvärd, men inte enkel på bekostnad av seglingsegenskaperna. Den skulle vara en entypsbåt som många kunde mötas i på lika villkor, inte en extrem fartmaskin.

Tävlingen som inte gav ett färdigt svar

Den nordiska konstruktionstävlingen lockade 59 bidrag från alla nordiska länder. Förslagen gallrades först i respektive land innan ländernas representanter samlades för slutbedömning. Prisnämnden kom fram till att inget av bidragen fullt ut uppfyllde kraven.

Priser delades ändå ut. Svane av Knud Olsen från Danmark och Vega II av Jac M Iversen från Sverige fick 900 kronor var. Snipan av O W Dahlström från Danmark och Inger av Alfons Kvarnström från Finland fick 500 kronor var.

Sedan beslutades att en kommitté skulle arbeta fram riktlinjer för den slutliga Nordiska Folkbåten. Tord Sundén utarbetade därefter de slutgiltiga ritningarna.

Prototypen i Göteborg

Arbetet med den första prototypen startade omedelbart vid Arendalsvarvet i Göteborg. Båten var klar vid jultiden 1941, alltså innan kriget ens hunnit släppa greppet om vardagen fullt ut. Efter tre månader var 61 båtar kontrakterade, ett tidigt tecken på att den nya klassen träffade rätt.

Den 22 april 1942 försvann isen i Göteborg. Dagen därpå, den 23 april, sjösattes en Nordisk folkbåt för första gången. Därmed gick en nordisk konstruktionsidé från ritbord till vatten på bara något år.

Träbåt, plastbåt och klubbkultur

I Sverige fick Folkbåten en snabb start. Efter tio år fanns omkring 400 båtar i landet, och klassen växte samtidigt till en av de mest aktiva kölbåtsklasserna i Sverige. Den blev också populär i hela Nordeuropa.

Att klassen överlevt så länge handlar inte bara om form och seglingsegenskaper, utan om tradition och organisation. När antalet båtar ökade bildades Folkbåtsklubbar som kamratföreningar och för att samordna kappseglingen. Svenska Folkbåtsförbundet bildades den 23 maj 1944 på restaurang Stallmästargården i Stockholm.

En viktig vändning kom 1976, när klassen började byggas i plast. Det gav nytt liv åt båten, och i dag anges att omkring 1000 plastbåtar har byggts. Tillverkare finns i Sverige, Danmark, Tyskland och USA.

En klass som fortfarande seglar

Folkbåten lever i ett ovanligt brett kappseglingsliv. Sessanpokalen hör till de äldre internationella tävlingarna för klassen och seglas med egna segel i lånade båtar, där båtägaren själv är med i besättningen. Tävlingen alternerar mellan de skandinaviska länderna och Tyskland.

Sven Salén initierade också landskampen mellan Sverige och Finland, som sedan början av 1960-talet hållits ungefär vartannat år som lagsegling med högst tio båtar i varje lag. Det första svenska mästerskapet seglades 1965 i Nynäshamn och har sedan blivit en årlig höjdpunkt, ofta med omkring 35 båtar i snitt och toppar på drygt 60.

Också Guldpokalen och San Francisco Cup visar hur klassen hålls samman över gränserna. Guldpokalen alternerar mellan Danmark och Tyskland, ibland med svensk arrangör, och samlar också seglare från USA och Schweiz. San Francisco Cup seglas vartannat år, med omkring 20 europeiska besättningar, egna segel i lånade båtar och inkvartering hos amerikanska Folkbåtsseglare. De kraftiga tidvattenströmmarna i San Francisco-bukten och den internationella atmosfären är en del av lockelsen.

Det som började som en nordisk samarbetsidé blev alltså mer än en båt. Folkbåten blev en klass där traditionen i sig har blivit en bärande kvalitet, och där just den egenskapen hjälpt båten att förbli levande.