Scilly belönar båtar som kan torrfalla – men bara med rätt planering

Isles of Scilly är inte bara ett vackert mål i väster. För rätt båt är ögruppen också ovanligt flexibel. Det som för andra blir trånga passager, stenig botten och krav på exakt timing kan för en båt med litet djupgående eller möjlighet att torrfalla bli fler ankarplatser, längre stopp och större rörelsefrihet.

Men just därför kräver Scilly mer förarbete än många andra cruisingområden. Dimma i kanalerna, starka strömmar, mycket grund och mängder av stenar gör att planeringen måste vara klar innan man går in i skärgården. Bättre prognoser, navigationshjälpmedel och sjökort ger fler val än förr, men de ersätter inte lokalkunskap och tålamod.

Ett område som gynnar båtar med litet djupgående

Pete Goss beskriver öarna som oförtjänt farliga i ryktet, trots att de i praktiken erbjuder fler möjligheter ju mindre djupgående båten har. Hans egen 32-fots cruiser Oddity är byggd för just det tänket: den har lifting keel, intern ballast och daggerboards som fungerar som stöd när båten står på botten. Den kan torrfalla utan stödben och är samtidigt avsedd för att kryssa i smala vikar och grunda rännor.

För den som kommer första gången pekar han ut viken mellan Saint Agnes och Gugh Island som en bra startpunkt när vinden ligger i nordliga kvadranten. Där finns enkel tillgång från djupt vatten för en natt på svaj, och Saint Agnes bjuder både på promenader och Turks Head som naturligt stopp innan man går ombord igen.

Sandbotten gör mycket lättare att läsa förhållandena än mörk sten, men Scilly är ändå ett område där ögat måste vara vaket hela tiden. Polariserade solglasögon nämns som ett verkligt hjälpmedel när grunden, stenarna och de ljusa sandfläckarna ska skiljas åt.

Tidvattnet bestämmer allt

Den första frågan är inte vind utan tidvatten. Planen är att torrfalla några timmar efter högvatten, så att det finns gott om marginal när vattnet vänder upp igen. Om något går snett är några extra dagar på ett neap tide-förlopp en fördel, inte ett problem.

Sedan kommer vinden. Idealet är att gå på botten i motvind, så att båten lägger sig längs strandens lutning. Men det räcker inte att tänka på läget när båten går i land. Man måste också fråga sig vad vinden gör medan båten står torr, och hur en ändrad riktning kan påverka uppflytningen. Om båten riskerar att vrida sig mot ett sämre område när den flyter upp igen måste det finnas en plan för det redan innan.

Därför läggs en kedge ut före strandning. Den ger extra kontroll och gör det möjligt att dra sig loss om läget inte känns rätt. Om vinden väntas skifta kan den flyttas när tidvattnet gått ur. Vid mindre besättningar blir det annars lätt onödigt komplicerat att försöka backa in med huvudankaret efteråt.

Svall är ofta viktigare än vind

Det som verkligen kan förstöra en torrfallande ankarplats är svall. Det är också den faktor som får störst vikt i planeringen. En båt som ligger fint på botten kan ta mycket hårda slag precis innan den flyter upp igen, och svall kan komma plötsligt även när dagen ser helt lugn ut. Därför är våg- och svallprognoser värda att följa noga.

Storm Evert sommaren 2021 visar varför. Då drog plötsliga kulingar i sydväst över området. Förtöjningar och ankare började släpa, medan de båtar som kunde torrfalla tog sig upp på stranden och låg säkert. Det är ett tydligt exempel på att torrfall ibland är den säkraste lösningen i hårt väder.

För den som vill förstå en vik innan man bestämmer sig är det klokt att ankra utanför den tänkta stranden under ett helt tidvattenvarv. Då går det att känna av hur platsen beter sig. Med jollen kan man dessutom gå in vid lågvatten, kontrollera bottentypen och leta efter hinder, dolda stenar och ojämnheter.

Förbered båten som om stranden redan väntar

När platsen väl är vald handlar mycket om ordning ombord. Stickor eller pinnar sätts upp ovanför högvattenlinjen som transer, och om viken svänger runt båten kan en sidotransit hjälpa till att hålla positionen. Målet är en måttlig lutning så att båten står plant när den väl har tagit botten.

Försäkran om att allt går att hantera när båten väl står torr är minst lika viktig som själva ankarplatsen. Kedge ska vara genomgången och lätt att lägga ut. Jollen ska vara sjösatt och redo att fungera som draghjälp om något behöver rättas till. En bra sten eller ett träd kan vara användbart för att säkra fören.

Ombord ska jobbet vara förberett innan vattnet försvinner. En lång borste, en liten hård borste, skruvmejslar för att rensa genomföringar och en ny propelleranod är sådant som bör ligga framme. Det finns också små detaljer som gör stor skillnad i praktiken: en viss båttyp behöver en lösning för återbordstigning från sanden, och det är inget man vill upptäcka först när båten redan står på botten.

Ett råd från bretonska seglare är att fylla en eller två hinkar med havsvatten innan tidvattnet försvinner. Den ena kan användas för att skölja leriga och sandiga fötter. Den andra kan användas för att spola toaletten till holding tanken.

Frihet, skydd och fler ankarplatser

Det stora värdet med Scilly för rätt båt är inte bara att man kan ta sig in där andra får avstå. Det är också att torrfall öppnar längre uppehåll och fler platser att välja mellan. Efter en torrfallning under Scilly återankrar Goss under Tean Island och fortsätter utforskningen där det finns vikar, småskär och klippformationer i mängd.

St Martin’s framstår som favoritön i hans beskrivning, just för att den känns minst turistisk och eftersom den är större och ligger längst från Hugh Town blir det mindre trångt. För båtägaren är lärdomen tydlig: Scilly belönar den som låter väder, tidvatten och botten styra rutten, i stället för att försöka tvinga fram en plan.

Rätt förberedd blir ögruppen därför mindre ett hinder än en möjlighet. För båtar med begränsat djupgående, lifting keel eller andra lösningar som underlättar torrfall finns här ett av de mer givande cruisingområdena i brittiskt vatten. Men nyckeln är densamma varje gång: läs platsen, läs prognosen och lämna inget åt slumpen.